Jag är över lag en väldigt positiv person. Jag gillar det mesta här i livet och är väldigt sällan arg. Jag kan absolut vara gnällig stundtals. Jag kan vara tjurig/missnöjd/purken och trumpen. Men sällan arg. Jag är ungefär lika beskedlig och snäll som en väldigt liten kattunge.
Men självklart så finns det alltid undantag. Ibland så härsknar jag till å det grövsta.
Ibland så vill jag hoppa runt, skrikveva med armarna i luften som en urtidsvilde tills jag är högröd i plytet och rage quita från livet själv.
Jag kanske har orealistiska förväntningar på livet men här en av sakerna som får mig att gå bananer likt beskrivningen ovan:
Trasiga stoppknappar på bussen.
De förbannade stoppknapparna. Jag trycker och inget händer. INGET. Jag trycker igen i hopp om att det bara är en glitch i knappeländet. Fortfarande så händer INGET. Jag pumptrycker en 7-8 snabba tryckningar i rad för att kanske, kanske lyckas skaka liv i knappen. Som någon slags konstgjort andning. Fast på en knapp. Fortfarande så händer INGET.
Jag hivar mig ur sätet med våldsam hastighet och utför en hoppattack till nästa stoppknapp. Upprepar nyss nämnda handlingar. INGET händer självklar DÄR HELLER.
Det hela slutar med en stoppknapps-tafatt från helvetet över hela bussen där stoppknapparna illgrinar mig rätt i ansiktet och vägrar låta mig vinna.
Då vill jag rage quita från livet fortare än kvickt!
Tryck här för en ursinnig gubbapa.
Kommentera