Det var en kväll i mars 1996 som jag för första gången hörde ett band på TV i något ungdomsprogram som SVT sände. Bandet uppträdde i kostym och sjöng på svenska. Sångaren sjöng något om att ha sin tunga där, men så nära fick ingen gå. De hade ett väldigt speciellt sound som jag blixtförälskade mig den kvällen.
Jag hade missat början på låten så jag visste inte vad låten eller bandet hette. Självklart så visade inte programmet heller vad bandet eller låten hette när eftertexterna började rulla i slutet av bandets framträdande. Frustrationen slog sina svarta klor i mig och jag rafsade snabbt åt mig ett papper och en penna. Jag skrev ned det jag mindes av texten och när morgonen äntligen kom sprang jag ned till den lokala skivbutiken, räckte förväntansfullt fram lappen till personalen och frågade: "känner du igen denna sångtext? Vad heter bandet? Vad heter låten?"
Hon kunde självklart svara på alla mina frågor och jag kraxade upprymt ur mig: "Ge mig allt ni har med dem."
Minuterna senare stod jag med två album och ett gäng singlar i mina darriga händer och psykopatlog för mig själv när jag läste sångtitlarna samt vred och vände på CD-fodralen under promenaden hem.
Detta hände för snart 20 år sedan och kärleken till detta band är fortfarande lika stark. Lika intensiv.
Det här bandet betyder något så oerhört mycket för mig och deras musik har hjälpt mig igenom livet väldigt, väldigt många gånger.
Nya albumet från Kent är fylld av suggestivt tryckande mörker som stundtals blir snudd på otäckt, men även skört och vackert. Efter första genomlyssningen så står det klart att detta album delar mycket av dess DNA med deras album Röd. Släktskapet med Tillbaka Till Samtiden är också väldigt påtagligt. Och jag älskar varje sekund av det.
Som gammalt kent-fan så SKA man ju tycka att deras tidigare album är bäst. "Det är mer kent för att det är rock" brukar jag få höra i tid och otid. Då vill jag mest gapskratta åt dumheten som bor i folk och citera en fras från deras sång 747. "Håna oss, vi rör oss ni står still."
Tigerdrottningen har enligt mig potentialen att tillsammans med Röd vara kents absolut bästa album. Punkt!
Världens bästa och snyggaste band.
