Vissa dörrar ska förbli stängda. Låsta. Igenbommade. Begravda i all tid och evighet.
Det har jag bittert fått erfara när jag nu klåfingrigt lirkat upp den där jävla dörren till ett gammalt barndomsminne.
Minnet av drycken Champis.
En dryck som jag som liten, snorig, rödhårig, fräknig och porslinsblek gosse dyrkade högre än någon annan dryck på denna planet. Jag drack den istället för vatten. Tack vare att min kära fader drev gatukök så fanns detta flyande guld alltid hemma. I källaren stod alltid pallvis med Champis. Det stod även mycket annan dryck med, men det var alltid denna Champis som var mitt självklara val. Min drog. Mitt livselixir.
Jag har sedan dess inte druckit det på många, många år. Tills idag. Den där jävla dörren som höll minnet av hur gudomligt Champis smakade gömt, flög upp med en rasande fart när jag såg burkarna i mataffären. Två burkar fick följa med hem och placerades förväntansfullt i kylen i väntan på att de skulle nå rätt dricktemperatur.
Stunden var slutligen inne. Det flytande guldet skulle ner i strupen. Burken knäpptes upp, huvudet tiltades lätt bakåt och burken fördes mot läpparna. Livselixiret stömmade ner i halsen.
Den där jävla dörren. VARFÖR?
Champis smakar ultra-snusk! Jag mindes omedelbart min pappas skämt att "om vi delar på en Champis så får jag Cham och du får pis(s)." Jag minns att jag skrattade så jag fick andnöd. Sedan gick det upp för mig att det var jag som fick delen som smakade piss. Då blev jag istället lätt gråtfärdig. Jag ville ju inte dricka piss. Elaka gubb-pappa!
Exakt så smakar Champis nu. Som piss. Kolsyrad piss. Och jag är lätt gråtfärdig.
Den där jävla dörren.
En burk med inte så mycket Cham men väldigt mycket Pis(s).
